Som feminist har jag kombatterat normaliteten med bensinindränkt frenesi. Samtidigt har jag parallellt med detta haft en intensiv längtan efter att vara en del av samma normalitet. Jag undrar om många andra som bekämpar normaliteten har samma längtan, även om de inte har samma skäl som jag har, dvs bristande förmåga till normalitet på grund av asperger?

Det politiskt korrekta i dagens samhälle är att bekämpa normaliteten. Vi lever i den postmoderna eran då alla skapar sitt eget öde och är sin egen herre. Om man ska vara lite elak kan man säga att det normala i dagens samhälle är att bekämpa rigida åsikter om vad som är normalt. Och de som bekämpar dessa rigida åsikter om normaliteten, är själva tämligen rigida i sina egna uppfattningar. Tro mig, jag har stått där med de andra på de liberala såväl som på de feministiska barrikaderna, så jag vet.

De som inte vill ge upp sin rigida uppfattning om vad som är normalt, anses idag inte vara normala, av de som bekämpar normaliteten. Bland annat därför ska de bekämpas. Nä, naturligtvis uttrycker man det inte så, men det är så man gör och säger om än i omskrivningar. Som en betraktare av den sociala flockmentaliteten förundras jag ibland över hur socialiteten kan förblinda folk för så uppenbara faktum. Och samtidigt längtar jag efter att vara en sån där normal flockmedlem. Jag har inte förmått bli en del i helheten hur mycket jag än kämpat för det, och jag vet ärligt talat inte om jag ska vara glad eller ledsen för det.

När jag läste psykologi fick jag lära mig en intressant sak: tydligen fattas beslut som en summa av självuppfattning + omgivningens förväntningar. Därefter konstruerar hjärnan ett motiv för det fattade beslutet, som ibland och ibland inte stämmer överens med den verkliga orsaken till beslutet. Sett ur det perspektivet blir normalitetsbekämparna rätt intressanta att studera, mig själv inklusive antar jag. Vad är det för behov som uppfylls - socialt, känslomässigt, värderingsmässigt och psykologiskt - när nynormala bekämpar de gammalnormala?

Vad jag är lite rädd för är om det eventuellt finns mängder av andra människor liksom jag, som av olika orsaker inte känner att de passar in, som med detta undermedvetna motiv vill ta kål på en viss normalitet till förmån för en annan, där de själva kan passera som normala. Och ännu oroligare blir jag om dessa människor i så fall får politisk makt. Ingen ska ha makt med det underliggande motivet. Ingen.

Jag är fortfarande feminist. Men jag stör mig alltmer på att den där fårmentaliteten letat sig in även i jämställdhetskamper av olika slag. De som själva anser sig vara de mest radikala är inte längre speciellt radikala i mina ögon, nu när jag satt mig ner ett tag för att fundera över saken. Och det gäller givetvis inte bara kampen för lika rättigheter mellan könen, utan även andra icke namngivna jämställdhetskamper som både är mig varma om hjärtat samtidigt som de börjar kännas som en sten i skon.

- Går det inte att förbli radikal? undrar jag stilla...