En Aspergers liv

Eftersom vi som lever med Aspergers syndrom ständigt stigmatiseras, är givetvis min signatur en pseudonym. Det skulle inte fungera annars. Mina arbetskamrater anar inget, men då jag jobbar med något så udda som med ungdomar, skulle det ställa till problem för mig om de visste. Man förväntas helt enkelt inte kunna hantera livet, om man har Aspergers syndrom. Men det kan man.

Det tog mig mina första 27 år att förstå vardagligt mänskligt samspel. Ytterligare tre år innan jag förstod hur man fick en kvinna att vilja gå till sängs med en. Och nu jobbar jag på att förbli i ett förhållande med en kvinna, som faktiskt inte ser mig som asperger, utan som mig.

Jag har levt större delen av mitt liv utanför den verklighet som kallas för "samhället". Men jag har successivt lärt mig alla konstiga sociala koder utantill. Jag förstår dem fortfarande inte intuitivt. Men jag kan simulera dem som om jag gjorde det. Jag är en del av samhället...nästan. Och det här är mitt liv, mitt perspektiv, min betraktelse av det som är så svårt att förstå.

Mitt livs ständiga fråga är: varför är det så viktigt att göra precis som alla andra, samtidigt som man anstränger sig så mycket man orkar för att övertyga både sig själv och alla andra människor om att man är unik och agerar utifrån en speciell personlighet? Delar av svaret har jag redan eftersom jag lärt mig era koder för att inte bli utfryst och få samhällets dörrar stängda i ansiktet. Men det är bara svaret på varför var och en gör såhär - men inte svaret på varför någon ska behöva göra just såhär.